Jag måste berätta…

I dag vill jag dela en fantastisk upplevelse jag haft.

För att du ska förstå varför det jag upplevt de senaste dagarna är så fantastisk för mig, behöver jag ta dig på en liten resa. Min resa med att träna kroppen - och att våga ha en vältränad, stark och glad kropp.

Jag har alltid tränat, ända sedan barnsben. Fotboll, basket, dans, aerobic, step, löpning, squash, volleyboll. Jag tycker om sporter, träning och att röra på mig.

Men… det har alltid varit en osynlig stoppkloss. Den har stoppat mig från att testa mig själv och se hur bra jag egentligen kunde bli i olika sporter. Den har stoppat mig från att prova - och se hur stark och vältränad kropp jag skulle kunna ha.

Jag har aldrig brunnit efter att ha en kropp som ser ut på ett visst sätt, eller för att ha mycket muskler. Det har mer varit en inre längtan efter att komma hem i min egen kropp och låta den få bli och vara så bra och stark som är rätt för den och för mig. Inte ens det har jag klarat.

Min kropp har alltid varit frisk och relativt stark, men i mina ögon alltid haft lite för mycket fett - på magen speciellt.

Från en morgon-jogg

Jag hittade en träningsform som passade mig i många år: gå i skogen upp på en topp där vi bodde och jogga tidigt på morgonen innan jobb. Det gjorde jag i över 10 år. Men en dag bara slutade jag med det också. Det var helt omöjligt att få kroppen - och mig själv - ut och jogga. Det gick inte, men jag saknade det. Länge.

Jag provade i stället att träna styrka, och i några omgångar med personlig tränare varvat med egen träning. Det tog alltid stopp när de avtalade gångerna var över.

Under pandemin bodde jag i Spanien och en av mina grannar var utbildad personlig tränare. Vi tränade tillsammans många eftermiddagar. Inte ens lyxen med att ha en PT-granne som tränade med mig klarade jag att försätta med. Det tog också stopp.

Längtan efter att göra träning och en glad, sund och stark kropp som en del av livsstilen fanns där, men det osynliga stoppet slog hela tiden in och förstörde.

Det var frustrerande. Jättefrustrerande.

När jag började på min inre resa och upptäckte gömda rädslor jag hade, men inte har vetat om, då började flera saker falla på plats. Jag var bland annat rädd för att lyckas med att ha en kropp jag var nöjd med och trivdes i. Det jag längtade efter var jag rädd för.

Visst låter det dumt? Jag håller med.

Och jag kan över huvudtaget inte förklara varför jag var rädd för det. När den sanningen dök fram visste jag bara att den var riktigt. Det förklarade den inre kampen jag hade hela tiden: träna. Sluta träna. Träna igen. Sluta träna. Träna lite grann… för att inte ge upp och sluta. Tröttsamt, och inte kul att hålla på så.

Fast forward.

Jag gav mig själv lov att inte träna innan jag hade fått bort den inre rädslan som hela tiden satte käppar i hjulen. I stället för att pressa mig själv, vara besviken och bli min största kritiker tog jag mig själv i handen och bestämde mig för att bli trygg - helt trygg - med att träna. Jag behövde bli trygg inifrån och ut.

Det har jag blivit nu!!!

Och det var det jag så gärna ville berätta och dela i dag. Jag är trygg inifrån och ut. Jag tränar styrka, lite varje dag och jag tycker det är kul. Både kroppen och själen älskar det. Det är helt underbart. Jag har både trott på att jag skulle klara komma hit och inte. Men nu är jag här.

Jag tränar bara hemma och själv. Jag är ännu inte tillräckligt trygg att träna med en personlig tränare eller att åka på en träningsresa. Det är mina nästa drömmar som ska göras till verklighet: träna med en PT för att jag vill och tycker det är kul - inte för att jag behöver det som en piska.

Att åka på en träningsresa för att bli inspirerad och testa nytt har alltid varit en dröm, och den ser jag komma närmare nu. Lycka!

Det var det jag måste berätta… att det faktiskt går. Att det kan vända, inifrån och ut. Jag känner det i kroppen nu. Och jag är så glad att för att vara här.

Många kramar,